-

jag tror aldrig att jag har känt mig så seriös.

men jag ska inte vara så seriös hela tiden. det blir tråkigt.

istället ska jag hyra broder daniel-forever (ni vet dokumentären som gjordes när bandet gick i graven), för att hylla svenskindien och i sin tur mitt bultande tonårshjärta. när jag var fjorton hade jag stjärnor under ögonen och trasiga tygskor och var hopplöst förälskad i henrik berggren. jag lärde mig att spela "i'll go my own way" på bas i 9:an, och jag minns bd-explosionen efter att första skivan släpptes i samband med "fucking åmål". och så är jag så glad att jag var ung just då. i svenskindien. i bob hund, tralala lilla molntuss, i kents "hagnesta hill". att jag var svår och missförstådd då.

någon gång blir man ju förstådd. jag tror att jag är det nu.

och jag har fortfarande tygskor. fast lite mer hela, lite mer varma.

lite vuxnare, helylle. och det är också fint.

men nu: back to 1800-talets grammatiklära.

ungdomen får man skjuta tillbaka lite ibland.