-

det är sommar igen. och snart vinter, kanske. jag var på en kyrkogård förra veckan och promenerade runt bland gravstenar, välskötta gräsmattor och nysatta blombuketter. julivärme, jag bränner mig på axlarna av solen, jag har en tanke om att jag ska bli brunare än aldrig förr, bara som ett bevis på hur otroligt mycket jag varit ute. jag saknar stockholm, ed andra ord är allt som vanligt. men jag går runt som i ett slags dimma. jag vill skriva en bok, vet ibland inte vem jag är när jag står framför spegeln om morgnarna, vill bo i sjövattnet, räds oktober och tror att dagarna blir längre bara för att jag vägrar sova. med andra ord, allt är som vanligt eller ingenting är som vanligt-

det finns någonting i tanters mjuka kinder som gör mig till mycket mer människa. någonting i skallrande löständer och skrovliga handflator som gör mig alldeles till mig själv, jag är tacksam för det.