bone

ibland vill jag bara sjunka genom jorden
sticka huvudet i sanden

varför kan inte asfalt vara kvicksand ibland?

jag är så rädd för den här vintern. räddare än någonsin förut.
jag tror ibland att jag ska kvävas av mitt så hårt dunkande hjärta.
allt är bara fragment, allt är bara allt och inget.
precis som på film, som i slow motion men ändå tio år på några sekunder.
när jag vaknar vet jag inte var jag befinner mig,
är som spöket efter en total främling.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback