-

lyssnar på billie holiday och försöker sortera mellan alla skärvor i mitt huvud.
jag känner mig som ett verk av sådan där krackelerad glaskonst, det sitter liksom
ihop men ändå inte. behövs en massa lim och det är ofrånkomligt att alltihop ändå är trasigt.
men man kan inte fly från sig själv, tyvärr. även om man är i tusen bitar som ingen har lust
att sätta ihop eller ens plocka upp från det kalla golvet. någon gång reser man sig.
gör man inte det lever man för absolut inget. och jag vill så gärna leva för något, tro inget annat.

men det här är inget annat än en paus. detta nu.
mina böcker ligger staplade i högar på golvet, de har gjort det i nästan ett år nu.
jag stampar stilla, troligtvis för att dessa ögon jag möter i spegeln fortfarande inte är mina.
men det finns en annan förtrolighet mellan det bankande hjärtat och den surrande hjärnan nu,
liksom finns det ändå någonting inuti mig som är ett sammanhang. fortfarande.

jag lever. jag andas. jag är ensam. jag är itu.
den här staden. gatorna. det finns så mycket jag skulle kunna säga om dem
och ändå är mina stämband fullkomligt uttömda på nötta metaforer.
jag säger ingenting annat än att jag fortsätter att lyssna på billie holiday och försöker
att sortera mellan skärvorna i mitt huvud.
allt blir kanske bra tillslut, de säger att det brukar bli det,
och lyckas jag göra något nytt och helt av allt som är i tusen bitar,
kommer jag att vara mig evigt tacksam.