-

och jag vet ingenting om mig själv, tydligen. det måste vara någon annan som rumsterar i min kropp för mina tankar, känslor är inte längre mina. men jag bryr mig inte längre om att jag svävar en meter ovan mark, kemikalier hjälper mig att se träden brandgula, att få mig att skratta hejdlöst till dålig sitcom i timtals. men jag vet ingenting om mig själv, tydligen. om det här med att må bra eller inte. hur fan vet man?

men jag har alltid levt mer för andra,
och jag skulle aldrig ta några smärtsamma steg bakåt till en tid med ett annat jag;
för vad är det egentligen? vet man nånsin?

FÖRRESTEN:
när jag var barn. mormors hallonbuskar. knäna smutsiga av sand.
klätterträdsbark mot mjuka händer, julaftnar.
men förutom det,
är jag blank.