-

fredag kväll. rödvin och bon iver. sällan. soundtracket till "farväl falkenberg". sällan.
skriver dikter för första gången på hundra år. jag har haft en tanke om att när jag inte skriver så är det för att jag är lycklig, eftersom jag oftast är lite ledsen när jag skriver. nu inser jag att så inte är fallet. kanske snarare tvärtom. eller så blir jag ledsnare när jag skriver för att jag skriver ur allt som lagrats upp av lite ledsenhet. flummigt. hur som helst är jag fortfarande ledsen och jag undrar när jag ska sluta vara det.

jag har svårt för människor som inte tillåter mig att vara olycklig.
och nu menar jag inte att jag vill vara olycklig eller att jag vill att andra ska vilja att jag ska vara olycklig.
men att vifta bort det. om jag säger att jag hatar livet så skojar jag oftast. men det finns en underton som är sann.
men om jag hatar livet då? då gör jag ju det. jag hatar livet ibland.
det finns stunder då jag inte vill leva.
det finns perioder då jag gråter varje dag.
ofta känns saker väldigt meningslösa. jag har slutat ljuga om det. om min ledsenhet.
vad jag inte tycker om är människor som inte tillåter mig att vara ledsen.
som bara viftar bort det genom att säga "det kommer att bli bra"-
ja? vad ger det mig nu? det ger mig ingenting.
jag vet inte vad jag vill ha, egentligen, men ärbar tystnad känns värdefullare än optimistiska floskler.

jag vill tillåtas att vara ledsen och jag vill älska människor som förstår vad det innebär att vara ledsen.
alltså riktigt jävla ledsen.
har man varit riktigt jävla ledsen så vet man att det kanske inte kommer att bli bra inom
en framtid, eller över huvud taget.
jag är fortfarande ledsen och jag vet inte hur länge jag kommer att vara det.

jag måste sluta beblanda mig med människor som inte förstår mig.