-

jag kan inte skriva längre. tror jag. löven bildar figurer i asfalten och frosten biter sig fast om mina kinder när det fortfarande är gryning. vintern har kommit alldeles för fort, som den alltid gör, och jag står framför samma spegel, apatisk, och undrar vem det egentligen är som stirrar in i den. två ögon, en näsa, en mun. en tomhet, ett hål, en evighet.
- som vanligt är allt som vanligt och jag stirrar in i samma mönster i den trasiga tapeten för att söka svar på frågor som inte finns.