-

det dunkar i mitt huvud av gråt som vill ut, det bränner bakom ögonlocken som av syra, vätskan tränger i mitt inre, vill leta sig ut och försvinna för vinden. jag försöker bygga min verklighet av alla de delar som ska föreställa ett jag men det är för trasigt för att kunna se en helhet, tinningarna dunkar av alla sanningar som försöker skapa ett sammanhang, jag biter mig själv i läpparna tills det blöder och jag gillar smaken av järn. jag sover mig igenom livet med fördragna persienner, utanför strålar solen och min hud längtara efter den, men detta liv, dessa gröna ögon i spegeln, är inte längre jag. det finns någonting som har gått sönder, eller som för alltid varit söndrat och som jag inte kan lappa ihop trots att fingrarna sitter fast i varandra av allt klister. jag kan inte skriva längre och jag kan inte skratta längre och jag kan inte älska längre och jag kan inte gråta längre. det är bara ett moln, det är bara en åska i magen, det är bara drömmen om det andra. det andra. dessa synonymer av liv. dessa metaforer för lyckan. bedöva dig med socker och alkohol, bakom rödvinsbrusiga ögon kan ingen se att du är olycklig. vill legitimera min vilja att dö men kan inte, vill skriva ett brev till dem som dödat mig och berätta att de dödat mig, fast artärerna fortsätter att pumpa ut blod. vill skriva om att varje vaken sekund är som ett inbördeskrig i mitt inre och att hjärnan är till brädden fylld av kraterstora hål, att det är sot och aska och svulstiga tankar och att jag ibland kör med bilen på fel sida av vägen och älskling om du bara kunde förstå mig. det vore så skönt om du kunde förstå mig eftersom jag inte förstår mig. orden, meningarna rinner ut genom mina fingrar som illaluktande sårvätska men såren sys inte ihop för det, det är ett krig och snälla du, jag blöder.