-

den vackra döden
de stillsamma lemmarna, blånariga naglar mot vit hud och det finns miljoner sätt vi kan prata om saknaden på. ett av dem är primalskriket inuti som tar över alla tankar, som att vi inte är människor längre.

den påtagliga döden

detta att icke längre existera, att inte mjukt andas en rosig andedräkt invid någon annans kind, att inte kunna spänna käkarna mot en vinterkyla som möter dem. att inte kunna vidröra. det finns så mycket man kan säga om det, detta att inte längre ha tillåtelse att leva-
och jag har knutit mina händer i miljarder knytnävar mot svarta himlar och sprungit på såriga fötter och klättrat i alldeles för höga träd och fallit och drömt och vaknat och insett varje situation vara drömd eller orealistisk, men även om min logik inte ser ut som din så finns det något i järnringen runt tinningarna som spänner och ber om existensberättigande-
det finns något i mig som krälar, kan du se det?
det finns så mycket i mig som är som labyrinter, och jag andas genom svagt pulserande blodådror.
jag vill skriva den morfologi som slutligen ska förlösa mig.