-

det doftar av skymningar i halsgropen, det singlar rök från lungorna av barndomens immiga vintrar.
det är för svart för att kunna skriva en enda rad, jag vänder ut och in på min hud i sökandet efter var det bränner, klämmer och drar. jag är ett universum och ett ingenting, ett allt som också förlorat allt och jag skriker gommen blodig på förljugna frågor, provar att hålla andan i en och en halv minut
och visst blir himlen klarare, molnen lättar, det går att kika mellan persiennen igen.
låt mig bara krypa ihop till ett litet foster i dina armar, badda min febriga panna med en mjuk handduk, låt dessa irrande ögon få blunda sig igenom dessa kaskader av spyende mörker, det är mörker som är som galla och en evighet jag inte kan stava till-
om det finns någonting kvar hos mig som är det minsta bräckligt så vill jag att du krossar det nu.
det luktar förruttnelse mellan mina tår och på denna asfalt som jag vandrar så har alla paralleller redan korsats, du säger att du inte förstår mig och jag kan förstå det för jag förstår inte heller mig själv.
jag förstår mina fingertoppar mot en blank, vit sida. jag förstår hur flyktfåglarna irrar sökande över en grå himmel, de försöker rita mönster till mig i molnen men jag kan inte tyda dem. jag förstår en kal lövskog som kallar på mig och den frusna januaribäcken som ber om nåd-
men allt är kallt och fruset och det är för mörkt för att kunna skriva en enda stavelse, jag låter ögonen rulla i sina hålor runt och runt och runt, men varje gång jag tittar för att bejaka världen står den kvar gapande.