-

det är det karga landskapet inuti mig som vecklar ut sig, skrynkliga blad som vecklats inåt och krävt utrymme- nu tecknar de bilden av en blomma och jag förstår plötsligt den metaforiska parallellen.

nästan som en viskning. dåtiden flåsar mig i nacken som ett illaluktande spöke och förruttnelsen som är dåtiden vägrar att lämna mig ifred.

jag har redan dissekerat mitt barndomshjärta och studerat varje partikel med förstoringsglas, det finns inga kontexter som inte redan är ut- och invända.