-

körbärsträdet står fortfarande i full blom.
fast någon annan bor nu. fast trädets grenar slår mot ett fönster vari någon annans hjärta huserar.

att skriva är som att spela musik. en blandning av vokaler och konsonanter över tangentbordet, chopins tredje sonat som ett dovt fragment och i näshåren har dofter från barndomen krampaktigt klamrat sig fast.

livsberättelserna övergår i varandra och sammanhangen är svåra att tolka. det bor fortfarande duvor i skorstenen bredvid mitt hus och jag kan höra hur de kurrar om nätterna.

syrenhäcken står stadigt vid huset där grusvägen tar slut, där landsgränsen övergår i en annan och där jag började
eller slutade
att vara människa.
det finns så mycket som är förrädiskt med minnen. tolkningen, till att börja med.

jag borstar mitt hår som får en annan färg i en vattenspegel, jag tänker att granen på andra sidan sjön har stått där i hundra år och inget vet om mänskliga sorger-

men jag tänker att körsbärsträdet minns mig och släpper frukter när sommaren dött ut
att jag minns hur de smakar.