-

världen vill begrava dig inuti dig själv
din arma skalle, ditt svaga jag.
rökslingor längs stockholms tunnelbaneperronger

i mörkret finns en befrielse i att sakna
den fatala känslan
det brutala slutet.

asfalten under dina fötter, håret, striporna utmed dina kinder. du trodde att det skulle räcka att svälta ihjäl dig sen spara ihjäl dig för moschino och blanka parkettgolv, du strävade efter fulländning och fick två ihåliga kindben till svar. att olyckan är lyckan eller något klyschigt,

din själ som inte klarar av att vara människa.

du skriver när det svarta vänder ut och in på sig självt, när björkträd oförlåtligt tappar blad, när du inte vet vilka ögon som möter dig.

"väck själen". ur dåtiden, ur barnaminnet, ur själlösheten.

sommarsjö. vass mot tårna. jag vill alltid vara där.

jag har alltid haft pianofingrar. långa och smala. så många händer som vandrat mellan dessa fingertoppar, hur många hårslingor av människor jag älskat och hatat. jag håller händerna mot ett höstregn, en annan paritet, en symbolik,

hjärtat som aldrig är närvarande.

om jag fick göra om allt.
om livet vore att välja.

den där granskogen i min barndom, så lummig att ingen kunde hitta mig där. årstiderna som förändrades, ett liv som var ett undantag. nu har den där skogen brunnit och flammorna sträckte sig över stadsgränsen en elak natt i maj.

symboliken i att vara ihålig, urholkad, avtärd, utmärglad.

det svenska språket har många adjektiv för att beskriva känslor som sticker som giftpilar i hjärtat. och jag fortsätter att andas, som jag alltid har gjort.

det fragmentariska står kvar som sanningar framför ögonen. fem liter vin eller tio kilo choklad eller fem limpor med tobak

(allt för att döva det som ständigt plågar, nålarna mot ryggraden).