-

det är höst igen

för hundrade gången

brandgula löv

stövlar som klyver vattenytan

regnpölarna

universom som gråter

 

om jag bara kunde vara lite mer

som du 

ha lite tillförsikt

inuti är det åskmoln och blixtar

något som försöker tränga upp ur mig

och som jag trycker ner

 

asfalten sprucken

grådassiga byggnader

har inte sett solen på ett decennium

doften av din nacke

gömmer mig i allt det jag känner till

 

vill ändå fly till stadsgränsen

väga med fötterna över kanten

tränga mig ur

ömsa skinn

 

gatorna är tysta

inte ens ett ljus i betonghusens fyrkantiga hålor

 

ta mig hårt

någon annanstans

till en annan verklighet

ur alla mina sammanhang

 

om jag bara kunde vara 

lite mer som man ska

sval

trygg

inte en orkan som river upp grunden från marken

inte en vulkan som plötsligt exploderar

 

det är höst nu

för hundrade gången

regnet och tyngden och gråskalan

allt det där 

som söndrar, du vet.