-

att vara i samhället är som att ständigt värja sig undan en katastrof 

orkanvindar inuti, jag drömmer mig bort till en annan realism

som inte finns och aldrig har funnits.

 

oktoberregn över mörka gator, himlen så låg att jag kan ta på den med stela fingrar

bon iver-höst, hjärtat i strupen, något som håller ett hårt grepp om mig.

 

tystnaden har lagt sig som ett täcke över staden 

gatorna tomma på liv 

ljudlöst tar sig nätterna fram 

drar mörker in över skogarna och asfalten

 

 jag ville skriva något som skulle förändra världen

som om ord skulle kunna det 

som om ord inte skulle kunna det 

 

jag värjer mig mot solljuset, det är i alltför stark kontrast

mot allt det becksvarta inuti 

det är en floskel

 

det finns ingenting jag vill ha osagt 

oskrivet

jag vänder ut och in på morfemen

försöker hitta de som bäst kan förlösa själen

 

tunnelbaneuppgångar

sopade vårgator

lärkorna som får hjärtat att rämna 

att ständigt sakna

 

odenplan 04.15, jag har gått vilse

högboskogen 2022, jag sitter fast

 

och bortom dessa ord pågår verkligheten obönhörligen

tågen åker över rälsen, fram och tillbaka över hela världens 

blandade landskap 

 

inuti mig en granskog

på ytan ett kalhygge

tänk att det ska vara så svårt 

att realisera sig själv

eller reinkarnera 

 

orden är de enda krafter som får härja fritt i mina vener

sen rinner de ut som strilande vårregn över pappret 

 

det är en bon-ivervår, det är hårt tag om strupen

det är lärkans skönsång mot ett novembergrå inre

det är livet

det är att inte vilja vara med längre 

bara sova en stund

kanske för alltid