-

en liten bit av himlen, här hos mig.

en del av de gråsvarta molnen, löftena där uppe.

jag kan inte skriva längre.

det vrider sig som ormar om mina lemmar när jag försöker,

som ett motstånd.

en strejk.

revolt.

 

kanske har jag tappat alla sagor inuti bröstet

glömt tallbarsdoften en tisdag i oktober 

glömt minnena av snöflingor mot en kind för hundra år sedan

allt är förgängligt

försvinner

blir till stoft och aska.

 

men nu. vi är här, bland björkar som än en gång ska spränga luften med sina klorofylltunga knoppar. världen ska väckas till liv igen, trots mörkret som härjar i periferin. som löften om armageddon, och de som tror på något högre än detta sträcker armarna mot skyn och mässar om återuppståendelsen. om reinkarnationen, om vikten att sörja för sina synder. alla dessa människor i ständig konflikt med varandra.

 

björkskogen vet inget om konflikter, om gazaremsan, om barn som mördas och om mödrar som sedan dör av sorgen. min granskog vet ingenting om smärtan som härbärgerar oss vanliga dödliga som vandrar på de mjuka stigarna. rådjuren med sina stirrande ögon, livrädda, vet ingenting om att jag också är livrädd. om att jag också vill och behöver fly undan det som skrämmer mig.

 

trots det finns en bit av allt det vackra alldeles bredvid oss. min sons mjuka kinder mot mina handflator. en kropp intill min, ett leende, löften om en ljusare framtid. i mitt hjärta ryms hela världens glädje och sorg, och det är därför mina steg är så tunga. jag bär på moderns sorg över att ha hittat sitt barn sprängt i luften av en bomb. hur kan en femåring vara föremål för en bomb, tänkte jag då. och så såg jag bilden på den sörjande modern och jag sörjde såsom hon sörjde, nästan som ett kliande i hjärtat. mina egna barn, trygga i sina varma sängar. kärlek och sorg, lycka och förtvivlan - allt ryms inuti denna från apan nedärvda kropp. 

 

ibland är det som att synapserna krockat med varandra och lett till kortslutning. jag bär på allt, och det är tungt. jag bär på din lycka och din sorg och jag ser mer än du tror att jag ser. jag ser björken nu, nästan fullt utslagen i somrig skrud. om en vecka är modern med ett sprängt barn glömt, rubrikerna kan bara fyllas med så mycket sorg. världen går vidare, inte sant?