-

din sorg bär du alltid ensam.
som en tumör innanpå och inuti kroppen.
den tär och spränger, bildar hålrum i ditt inre av becksvart mörker.
sorgen kan du aldrig dela med någon, aldrig delge någon.
din ensamhet är ditt järnkors du släpar genom livet.
din tomhet och din rädsla för att ibland alldeles försvinna.

hur flyktig närheten, ,beröringen av en annan människa.
sekunden senare är det bara dina händer igen, som ensamt trevar.

din sorg med ett järngrepp runt andningsorganen.
flyktbeteende, den jagade blicken i spegeln.

du kan inte springa ifrån natten hur hårt du än försöker.
du kan inte undkomma din egen själs alla becksvarta bottnar hur många mil du än springer, hur många ord om alltings förgänglighet.

ett ögonblick här och i nästa ögonblick borta.
kvar står du gapande.

my life is a war
my soul a weapon
my heart a rifle
pointed towards myself

melancholy is eating on my flesh
turning my thoughts into grey ashes.

all that i am crumbles in front of me
my sadness wrapped around my neck
trying to choke me.

i do not know anything of the world
except the sounds of birds around my mind
the cold water against my feet
wind making my hair move.

my life reaches from the past and into the present,
as have i lived but still not lived.

i am troubled by my own mind,
any thought or feeling i am trying to capture
keeps slipping through my fingers.

det gör ont i hjärtat.
att leva.
andetagen som en stridshär som cirkulerar i kroppen.

att alltid vara behövd men att när man själv behöver någon ekar alla rum tomma. det svarta gapet av ensamhet, avgrundsdjupet, kolmörkret. tvivlet på sig själv som en skalpell genom huden, att aldrig vara tillräcklig.

mina egna spöken om natten, skuggor som flåsar mig i nacken. dåtiden som vill ifatt, som viskar att allt är fel med mig och att jag förtjänar galenskapen.

monstret väntar på mig med vidöppet gap, att falla är enkelt. svärtan över ögonlocken familjär. jag prövar stegen vid kanten till allt mitt självhat. att falla är lätt.

asfalten är tom på sammanhang.
min själ som ett heroinrus.

längtan som ett töcken, ogenomträngligt.

björkskogen står fortfarande alldeles tyst om natten, inte ens löven viskar till mig. bäcken porlar inte, inga grenar knäcks under fåglars tyngd. det är som ett undantagstilstånd, som att tiden stått stilla sedan 2003.

och jag driver en djävul ur kroppen, något med röda ögon som framträder när jag blundar.

att fly undan samhället, lövträd vet ingenting om landsgränser.

mina vener är tömda på innehåll, mina artärer på kontexter, aortan pumpar hjälplöst efter något nytt. eller gammalt, som att sträcka de långa fingernaglarna efter 2003, eller 1997, eller 0000. du med svannacken, bottenlösa ögonen och becksvarta munhålan. du som aldrig följde med vidare.

jag skriver ett brev till den tysta skogen, till dåtiden, till det som ska kallas nuet. om att jorden eskalerar men vi står stilla och att det är som öppna vargkäftar bakom varje briserande hörn.

ett liv som återskapas utan syre och koldioxid, som en omöjlig ekvation.

flyktbegäret

nostalgin i tobak
det melankoliska i att minnen aldrig kan vara lyckliga
som finns det sorgkanter runt varje briserande hörn

det som är imorgon
det som var igår

flaggskeppet, moderlandet, livmodern som snärjer sig mot liv-

omfamna mig
döda stavelserna som briserar runt hjässan-

dessa tolkningar. dessa sånger i moll, dessa begär av längtan efter syrener och morgonljus.
i vattnet vill jag bo, sila det sandbeblandade sjövatnet mellan de såriga fingrarna. stillsamma vågorna mot stenarna, de horisontella drömmar som aldrig sjunker.

flykten. fåglarna avtecknade mot allt det blå som viskar liv mellan alla jordens lager. de vet så mycket mer än jag, om ett världshavs sol över horisonten. barrikaderna, broarna vi byggt, mellanrummet mellan mitt brösts monotona andning och din silhuett i motljus.

flyktbegäret. melankolin. de tysta bokträdens stumma viskningar. att allt är förgängligt men repetativt. att skuldrorna är bara inför att möta en sommarsjös glittrande botten. att live är att blicka i fragmentariska riktningar åt obestämda håll-
det i mig som jagar, eller strävar
flyktinstinkten som pockar på min själ.

jag söker förlösning. konstant.

allt det som rör om bland organen som en slipad kniv, min kropps imploderade landskap. ett oförargligt kaos, ett oåterkalleligt tillstånd.

jag söker svar för att fördröja min vardag, fly undan vargarna med tänder som marmorvitt pansarglas,
håll mig nära din hud. värmen, ditt bröst som sviktar upp och ner. jag ritar världskartor längs din ryggrads slut och du som sagt att du inte har någon ryggrad
- att du är ryggradslös,

intill min nackes känsligaste hud är du all ryggrad man kan tänkas behöva.

alnarna svajar mot ett trotsigt regn, alla tomma löften du burit inuti ditt svalg, alla frågor du illvilligt sökt svar på och alla stora drömmar du fått krossade framför dina fötter-

asfaltsbarn.
tomheter.

fingertopparna mot den lätta snön och hur de smälter mot dina kindben. tiderna i paralleller, barndomen på en filt under en hallonhäck, de små barnens tysta löften om att det stora livet aldrig skulle komma och ta dem,
sorgen när verkligheten slet livet ur bröstet på dig

körsbärsblom
minimalism i huvudet för att minska kaoset,
uthärda alltets tillstånd

jag håller sakta en kupad hand nedanför mitt vänstra bröst och önskar liv.

skriva ur sig livet.
metamorfos.

smala silhuetter i vardagsrumsfönstret
de längtar ut mot något
kanske verkligheten

det finns så mycket komplexitet vi inte vet att formulera, så många stavelser vi försökt forma med tunga och läppar. vi har spänt gomseglen och tryckt med magmuskler för att med sammansättningar av konsonanter och vokaler försökt beskriva livet
försökt förklara oss

varför vi går sönder
varför hjärtat är sprött som nysnö
briserar mellan fingrarna - smälter till förmån för intet.

skogen står stilla. vi har längtat till och bort från den. skyhöga granar som döljer hemligheter i barren och snåriga stigar som lätt vilseleder oss. vi hukar oss under tyngden av januarikylan och fryser i junibäcken med sitt förrädiska djup.
det finns saker som jag fortfarande längtar efter-
saker som kanske aldrig ens existerat.

du sa att det är lätt att identifiera sig själv med sorgen, som vore den en självvald sjukdom som härbärgerar organens skrymslen. som vore vansinnet möjligt att stävja.

två galna ögon stirrar mot mig i spegeln och nackhåren reser sig av förrädiska minnen. kärnvapenkrig, spyfylla på vingliga klackar på smala trottoarer. människor som försöker kommunicera men misslyckas, jag som försöker älska men kapitulerar.

flyktiga framtidsdrömmar rinner ut genom fingertopparna som saltsöt vätska och jag håller handflatorna över ögonen för att slippa infernot.

att försöka skriva sig ur livet
skriva livet ur sig

undkomma metamorfosen
eller jaga den.

all ive ever wanted. the black collar itching my cheeks, a bus in the middle of the night going to the middle of nowhere. everything you expected life to be. the constant restlessness. the constant destructiveness portrayed by a ciggarette between your second and third finger and the october rain against your bare key bones.

the longing.
mascara marks below the tired eyes. the wanting to leave. for good.

the bridge stands silent and the raging water under it stinks of anger and grief. i've been dancing on the railways and hidden under the winter trees, hoping for some recognition. hoping to be released.

put your wrinkled lips against my ears again, tell me lies or truths (i could never tell the difference).

världen vill begrava dig inuti dig själv
din arma skalle, ditt svaga jag.
rökslingor längs stockholms tunnelbaneperronger

i mörkret finns en befrielse i att sakna
den fatala känslan
det brutala slutet.

asfalten under dina fötter, håret, striporna utmed dina kinder. du trodde att det skulle räcka att svälta ihjäl dig sen spara ihjäl dig för moschino och blanka parkettgolv, du strävade efter fulländning och fick två ihåliga kindben till svar. att olyckan är lyckan eller något klyschigt,

din själ som inte klarar av att vara människa.

du skriver när det svarta vänder ut och in på sig självt, när björkträd oförlåtligt tappar blad, när du inte vet vilka ögon som möter dig.

"väck själen". ur dåtiden, ur barnaminnet, ur själlösheten.

sommarsjö. vass mot tårna. jag vill alltid vara där.

jag har alltid haft pianofingrar. långa och smala. så många händer som vandrat mellan dessa fingertoppar, hur många hårslingor av människor jag älskat och hatat. jag håller händerna mot ett höstregn, en annan paritet, en symbolik,

hjärtat som aldrig är närvarande.

om jag fick göra om allt.
om livet vore att välja.

den där granskogen i min barndom, så lummig att ingen kunde hitta mig där. årstiderna som förändrades, ett liv som var ett undantag. nu har den där skogen brunnit och flammorna sträckte sig över stadsgränsen en elak natt i maj.

symboliken i att vara ihålig, urholkad, avtärd, utmärglad.

det svenska språket har många adjektiv för att beskriva känslor som sticker som giftpilar i hjärtat. och jag fortsätter att andas, som jag alltid har gjort.

det fragmentariska står kvar som sanningar framför ögonen. fem liter vin eller tio kilo choklad eller fem limpor med tobak

(allt för att döva det som ständigt plågar, nålarna mot ryggraden).

mitt öde är utmätt.

den sträva huden i mina handflator fräts bort mot en obarmhärtig sol, lövverket hånar mig där det sträcker sina klorofylltäta blad mot en djupblå himmel. asfalt mot barfotafötter. landsgränser. tusentals människor i ångest som skrider på blanka marmorgolv, som lucior.

ovanför molnen i iskylan, froststjärnorna mot fönstret. drömmen om att förintas där och då, enbart explosionen som ett avlägset eko.

jag har drömt drömmar om evigheten och du tar försiktigt bort en hårslinga från mitt ansikte och jag blundar
becksvart-

minnen är till för att döda och sorger är till för att bära på och drömmar är till för att krossas och det är cyniskt, säger du, grabbar en narig hand om min nacke och trots att det gör ont så säger jag ingenting.

allt det kantiga mot allt det i mig som är som bomull, som om världen utplånar mig på just den här trottoaren, som är den en giljotin, som skrattar orions bälte där uppe och mänskligheten gör ingenting-

ett förbund mellan gazaremsan och mig. eller mellan mig och gazaremsan. tittar på bilder på blödande barn i timmar och gråter tills jag får lägga mig i ångesställning- driva en annan död ur kroppen.

jag har skrivit om allt som är för mycket symbolik att parera, håller mina egna händer ovarsamt om halspulsådern,

det är liv där inne-

mitt öde är utmätt.

den är vansklig, den här vägen jag vandrar. inga metaforer får plats. det stilla mörkret tecknar silhuetter som avtecknar sig mot gatlyktor, ett ensamt rekviem,

den inbillade sjuka.

och alla bokstäver som når upp från mitt gomsegel vill sträva uppåt och teckna rörelser mot universum där uppe, en större kraft än de slitna skosulorna mot den våta marken, de slutna ögonen, luftfuktigheten i hårfästet.

jag håller armarna om kroppen, förbannar mig själv för mörkret som satt sig som svårtydda monument innanför min hud

jag viskar att jag vill ut, att jag har en röst, att mitt bröst vill känna luft mot lungorna.

flyttfåglarna lyfter mot himlen
i svärmar
jag tror att de bildar mönster till mig
avtecknas som subtila skuggor mot allt det gråa där uppe

den gamla skogen överflockas av vargar som stänger ute allt mänskligt liv
jag gömde dina gulnade brev där inne för jag visste att du aldrig skulle våga hämtad dem-

livet är ett arbete
graffitikonst och jag tror att jag har älskat dig

en gång.

men murgrönan som letar sig uppåt mot takets högsta nock vet så mycket mer än jag någonsin kan formulera
mina sanningar är ordlösa

formar munnen till konsonanter mot lövverken men tonsillerna lyder inte och det enda som hörs är bruset när en gren knäcks under en fågels taniga ben.

asfalten längs vasagatan ser likadan ut som förr, det växter gräs mellan plattorna och jag kan räkna dem utantill, som sitter det i muskelminnet-

att det har funnits solar bortom horisonten
att jag har längtat och drömt
att jag fortfarande vill bort.