sova en stund
att vara i samhället är som att ständigt värja sig undan en katastrof
orkanvindar inuti, jag drömmer mig bort till en annan realism
som inte finns och aldrig har funnits.
oktoberregn över mörka gator, himlen så låg att jag kan ta på den med stela fingrar
bon iver-höst, hjärtat i strupen, något som håller ett hårt grepp om mig.
tystnaden har lagt sig som ett täcke över staden
gatorna tomma på liv
ljudlöst tar sig nätterna fram
drar mörker in över skogarna och asfalten
jag ville skriva något som skulle förändra världen
som om ord skulle kunna det
som om ord inte skulle kunna det
jag värjer mig mot solljuset, det är i alltför stark kontrast
mot allt det becksvarta inuti
det är en floskel
det finns ingenting jag vill ha osagt
oskrivet
jag vänder ut och in på morfemen
försöker hitta de som bäst kan förlösa själen
tunnelbaneuppgångar
sopade vårgator
lärkorna som får hjärtat att rämna
att ständigt sakna
odenplan 04.15, jag har gått vilse
högboskogen 2022, jag sitter fast
och bortom dessa ord pågår verkligheten obönhörligen
tågen åker över rälsen, fram och tillbaka över hela världens
blandade landskap
inuti mig en granskog
på ytan ett kalhygge
tänk att det ska vara så svårt
att realisera sig själv
eller reinkarnera
orden är de enda krafter som får härja fritt i mina vener
sen rinner de ut som strilande vårregn över pappret
det är en bon-ivervår, det är hårt tag om strupen
det är lärkans skönsång mot ett novembergrå inre
det är livet
det är att inte vilja vara med längre
bara sova en stund
kanske för alltid
Gho
Den mätta dagen är aldrig störst
ge mig nya
vilda drömmar
flygplansvingarna över tysta broar
och jag kunde aldrig ta mig härifrån
staden är svart numer
känner inte igen den
gatstenar i hjärtat
den bästa dagen är en dag utan törst
och jag letar alltid
efter nästa fylla
hål i venerna
tomrummet inuti
tänk om jag vore en annan
stockholm i november
tunnelbaneklibb på perrongen
jag undrar var alla är på väg
själv sitter jag bara fast
mellan den tredje och fjärde gatstenen utanför min port
livet hade kunnat vara liljekonvaljer och slät hud
kanske hade jag då
låtit bli att krackelera
jag är ingen kvinna
jag är ingen kvinna
jag är ett neutrum
jag är en kropp
av kött och blod
jag är ingentinget
jag är flyktdjuret
panikslaget
jag är vulkenen
som vilar
bidar sin tid
jag är ett tveksamt beslut
jag är ovissheten
jag är själen och hjärtat
bakom stängda dörrar
jag är nattmörkret
tomheten
jag är alltet
universums kärnpunkt
jag är ett flyktigt sammanhang
jag är en utarmad struktur
jag är som morgondaggen
i augusti
jag är allt det du vill att jag ska vara
men ingenting där emellan
jag ruvar på något
jag vet ännu inte vad
jag är gatornas tystnad
och skogarnas ekon
jag är landet
jag är ingen kvinna
jag är en värld
inuti mig
en spricka
...........
det kommer en dag
då sammanhangen inte längre känns självklara
då hjärtat inte vill vara
inom dessa fyra väggar
vill blåsa lungorna rena på luft
vill syressättas
min blick är förbi den i spegeln
hon är inte jag
hon den där som ser ut som en
obesvarad fråga
böjs
bänds
under tyngden av verkligheten
det kommer en dag
då allt det som byggt
ditt universum
plötsligt sprängs
som big bang
som en förlösning
vill vara ensam i världen
och samtidigt
aldrig vara ensam i världen
som ett världshav
allt i mig och samtidigt ingenting
på samma gång
---
jag är alltid
liksom fel
yesterday
surrounded
by my own madness
i swirl it around
try to escape from it
meanwhile it breaths down my neck
heavenly
morning sunshine
against your eyes
the beauty of the world
that you don't really seem to want to know
it's like you're denying it
even though it's right there in front of you
tried to live my life as a butterfly
day by day, drinking the sun and
the slowly dissapearing waterdrops
on the lilys in the garden
but you know i live in yesterday
unwinding
in despair
the past never seems to let go
of the stubborn hold around my heart
all of these breaths
like haunted ghosts filling up the lungs
what it's like to be alive
like fully alive
keeping track of moments
that seems to be dripping like rain
through my hands
sometimes
all i want to do is sleep
forever
like being in a fog
unable to wake up
surrounded by insanity
it slowly eats my brain
all i'm capable of
is staring in the windshield
back
backwards
always forevere
somehow
sönderfall
det är höst igen
för hundrade gången
brandgula löv
stövlar som klyver vattenytan
regnpölarna
universom som gråter
om jag bara kunde vara lite mer
som du
ha lite tillförsikt
inuti är det åskmoln och blixtar
något som försöker tränga upp ur mig
och som jag trycker ner
asfalten sprucken
grådassiga byggnader
har inte sett solen på ett decennium
doften av din nacke
gömmer mig i allt det jag känner till
vill ändå fly till stadsgränsen
väga med fötterna över kanten
tränga mig ur
ömsa skinn
gatorna är tysta
inte ens ett ljus i betonghusens fyrkantiga hålor
ta mig hårt
någon annanstans
till en annan verklighet
ur alla mina sammanhang
om jag bara kunde vara
lite mer som man ska
sval
trygg
inte en orkan som river upp grunden från marken
inte en vulkan som plötsligt exploderar
det är höst nu
för hundrade gången
regnet och tyngden och gråskalan
allt det där
som söndrar, du vet.
katastrofen
hjärteroten
sorgkällan
djup som jordens kärna
hela jag skaver
det är som ett inferno
att andas
att leva på
som om ingenting hänt
när precis allt har hänt
hur kan världen fortfarande stå pall
inte rämna?
hur kan solen gå upp ännu en morgon
jorden borde utplånas
som hjärtat
syret som tagit slut
där liv funnits
finns inget kvar
jag ser inte min egen spegelbild längre
står fånigt och vinkar mot det som brukat vara jag
jag skulle kunna skriva att jag är en spillra
men det är klyschigt
har svårt för floskler
de är för urtvättade
huden sitter för tight
jag kan inte andas
det är som lava
väller fram över det som varit fyra trygga väggar
jag är på väg att växa ur
det här sammanhanget
som anden i lampan, du vet
brer ut sig där han får plats
livet är för trångt, de här smala fingrarna längs dörrkarmarna
något brister och är för alltid förstört
imploderande
det är något inuti mig som håller på att hända
en annalkande katastrof
en tickande bomb.
obscurité
så många känslor i kroppen
och utanför
som födslovärkar
arvsrätt
kramper i kroppen
konvulsioner
letar irrande med blicken mellan de täta granarna i skogen. försöker att fånga solen där borta, värmen mot kinden. kroppen stelnar till inför blickarna, paralyserad inför livet som rinner som sand mellan fingrarna. jag har älskat dig hårt, intensivt, velat att du ska penetrera alla hålrum som min kropp besitter, fylla något slags tomrum. människan är i slutändan alltid ensam, som att rapa upp gårdagens mat. spindelnät, virrvarr, så många känslor i nervtrådarna mellan hjärnan och fingertopparna.
världen briserar nu, hör du den? massakern, eldarna, strömmen. alla liv i mig som levats, alla som ska leva. så många känslor i strupen som vill ut. jag gör mitt bästa för att täppa till dem men det går dåligt. jag tittar ut genom fönstret vars gångjärn är nära att svika, tittar ut på aprilträden med knoppar som när som helst exploderar. sjövatten, himmelblå. utanför sjunger fåglarna, naturen tar över igen.
det är som värkar i mellangärdet, av all morfologi som vill breda ut sig på det vita pappret. jag har älskat villkorslöst. jag har älskat utan regler.
det finns så mycket i mig som är mänskligt i mig och som är mänskligt i dig och vad vi än bär på så tror jag min tomhet liknar din. tror att björkarnas exploderande knoppar liknar de explonsioner inom mig som väntar på att brisera. slå ut som ungbjörken. leta sig till en sommarvarm sötvattensjö.
så många känslor i mig
och utanför
så mycket som tenderar att väckas till liv
så många svarta hål
som du bär på
som jag bär på
ut genom fönstret nu.
världen utanför den här världen, vid sjögränsen, vid vattenbrynet, vid stadsgränsen, i mörka granskogen. människa, kvinna, inuti, utanpå. känslorna ett kladdigt nät av allt inom mig som fortsätter implodera.
Då
Tiden sammanfogas
Länkas samman
Då och nu
Minns ingen skiljelinje
Minns inte när jag var
Och hur jag blev
Hårtestarna desamma
Likaså födelsemärket på den högra kinden
Känner med ett pekfinger över näsans krökning
Är ändå en helt annan
Händerna om kroppen
Barndomen jag rymde ifrån
Som jag nu försöker jaga ikapp
Krampaktigt
Spring
Spring för livet.
Känn muskler och ligament strama. Det ena benet framför det andra, korsa stadsgränser, landsgränser.
Jag blickar ut genom fönstret. Löven på björkarna slår ut, tränger fram ur knopparna som foster. Liv. Syre. Blodomloppet som aldrig stannar upp. De fina blå linjerna i ett rutnät över handens ovansida.
Lutar mig ner. Exakt 7 meter mellan mig och den hårda asfalten. Skulle aldrig komma på tanken att bara spontant kasta mig ut såklart. Men nyfikenheten i hur asfalten skulle ta emot mig, obarmhärtigt. Något sympatiskt i mörkret ändå, det är oföränderligt.
Längtans vår. Blommorna gör människor galna. Jag vandrar med blicken ner i gatan, gruset under skorna, aldrig stanna upp.
Jag springer för livet. Undan från allt det ni ber mig att vara. Ren. Jag är smutsig. Inuti sot och bråte, bär på en livstid, gör inte du det?
Nedanför öppnas fönster mot solljuset. Släppa in friskheten, det nya som forsar fram och tar med sig allt det gamla.
I mitt hjärta en knotig, bladlös ek. Förgreningar av förmultning i alla mina andetag. Jag är här. Världen bör se mig, men ändå inte.
Jag är här. Jag är inte som ni. Jag bär på tonvis av moln, vänder mitt ansikte mot mörkret utanför.
Aldrig mer sommar.
Innan våren
Gömmer mig i min kokong
trygghet här
dammtussarna gör mig sällskap
och det är slutet på tideräkningen
men även börjar
det går ihop på något sätt
ändå
och det är blå himmel och snön gnistrar och världen är vacker men mina ögon är stängda för sådant. här inne är det svarta korpar och kala grebar, frusna fötter som inte vill känna sig för i världen utanför.
de säger att asfalten är torr nu
bara grus som traktorerna lämnat kvar
men jag bidar min tid här inne
väntar kanske på något som ska komma, jag har ingen aning om vad. Livet liksom, du vet? Det är regn och stormar och sänkta nackar.
det är mörkt här
och tyst
det sägs att jag rymmer, att jag försvinner. Det sägs att livet är en forsande å som aldrig stannar upp. Det sägs att solen är vacker men jag skyr den.
något tickar här inne. Dagarna. Skulle kanske ta del av dem, i mitt ide om vintern.
allt
faller världen
faller vi
eller krälar
kryper fram ur våra hålor
himmelblå
stjärnnätter
jag visste aldrig vad världen förväntade sig av mig
att fylla toomrummet
faller träden
faller skogen
faller vi
drömmarna som inte lämnar mig ifred
tiden som ibland tycks gå baklänges
jag minns alla liv inom mig
som jag levat
som är döda och begravda
som kratrar i hjärteroten
faller himlen
faller haven
faller vi med dem
till slut kanske bara mörker
till slut kanske bara ingentinget
jag försöker fånga snöflingor i mina slutna händer, försöker återkalla minnet av snöflingor mot huden när jag var barn. men alla minnen är uttömda. jag är en skugga som hela tiden försvinner, förändras. om jag kunde känna solen mot den bara nacken, skorna mot gruset, fåglarna en morgon i maj. sjöns ljud mot bryggan. vassen som vajar, lukten av alger och tång. försöker greppa tag i något konkret, en skärva av något som varit.
men allt är flyktigt, förgängligt.
faller solen
faller månen
faller allt
till slut kanske bara jaget
och duet
om vilka vi vet ingenting.
sy om mig
sudda
ut
verkligheten
sy om mig
i kanterna
råkalla
november
samlar mod till mig
för att skrika till spegelbilden
det är någon annan där
sudda mig
tills jag är en skugga för omvärlden
granbarr
doft av vinter
kyla in i benmärgen
samma som jag känner i hjärteroten
artärerna pumpar minusgradigt blod
kapillärerna stelfrusna
som iskristaller
det fräter och pyr
under ytan
allt som vill ut
som jag inte vet vad det är
samlar mod till mig
apokalypsen
alla påtvingade omständigheter
jag talar i tungor
sy om mig
gör om
gör rätt
slå in en kil
mellan mig
och det som tär
mörkersjälen
skuggögonen
regntungt
sy om mig
kostymen
till något annat
ljust
Realisera
Realisera mig
skala drömmar
klarheren efteråt
som att livet skingras
skuggorna försvinner
glöm mig
stadsgränserna
mörka nätterna
alltings förgänglighet
tag mina minnen
bränk dem
dimman mot fönstren
london i hjärtat
hyde park
fötterna som alltid minns
piccadilly
var jag en annan då?
håll mig hårt
släpp mig aldrig
låt mig slippa det som pockar
innanför näthinnan
stockholm i oktober
Sankt Eriksplan
drömmarna
då man fortfarande kunde skapa sig själv
bygga med modellera
nu är allt liksom borta
som att blåsa på en övermogen maskros
spritt för vinden
odenplan 02:17 och det är kallt
har regnat i tusen år
jag visste vem jag var då
stampande står jag kvar
lyssnar efter ljud i vasaparken
realisera mig
gör om mig
rör om